Känslomönster och vad de leder till
En berättelse från grannskapet förra veckan sätter fingret på det här. En kvinna var verkligen förbryllad över att hennes son knappt kommer förbi längre. Hon kallar sig själv “den perfekta modern”, hon har aldrig missat en skolaktivitet och middagen har alltid stått på bordet, ändå sitter hon ofta ensam. Den här typen av situation är vanligare än man tror.
Det handlar sällan om att föräldern inte funnits där praktiskt. Problemet är att relationen inte utvecklats till något mer än plikter och närvaro. Författaren Tony Moorcroft, som vuxit upp i en familj präglad av känslomässig svängighet och frånvaro, började därför studera familjesystem och trauman som går i arv. Det är ofta i vardagens mellanmänskliga rutiner som grunden för långsiktiga relationer läggs.
Prata mer: bli mer kompis än problemlösare
Föräldrar tar ofta rollen som problemlösare och skyddsnät. Det är vanligt att de möter barnens problem med färdiga lösningar, ibland i form av en “tio-punkts handlingsplan”. Sarah Epstein, LMFT (licensierad familje- och äktenskapsterapeut), menar att föräldrar har svårt att uppdatera bilden av vem deras barn faktiskt blivit, det är en viktig del i övergången från föräldraskap till kamratskap.
Istället för skratt och småsnack blir många samtal en avstämning eller en rådgivning. Studier visar att överbeskydd kan påverka barnets emotionella intelligens negativt, vilket i förlängningen ger sämre hälsa i vuxen ålder. Den kärlek som en gång kändes skyddande kan upplevas som kvävande. Ironiskt nog är det ofta de föräldrar som klamrar sig fast som får sina barn att dra sig undan.
Hur man bygger en genuin relation
En riktig vänskap eller en sund relation mellan vuxet barn och förälder bygger inte på plikter. Enligt Moorcroft bör föräldrar undvika att se sina barn som inbyggda terapeuter och istället träna på att lyssna och finnas till i verklig närvaro. Att våga dela egna upptäckter och visa sårbarhet, utan att dumpa sina känslor på barnet, är viktigt för att skapa ett mänskligt band.
Föräldrar vars vuxna barn gärna hälsar på har ofta ett eget liv utanför barnens värld. De reser, går kurser och pratar om aktuella händelser. De ställer frågor och lyssnar på svaren, njuter av tystnad och delar med sig av egna, lagom svåra erfarenheter. Balansen mellan självrannsakan och att faktiskt tycka om att vara med andra är nyckeln till varaktiga relationer.
Börja smått: dela något från din dag, ställ frågor utan att erbjuda lösningar, och utforska intressen bortom barnens liv. Genom sådana konkreta steg kan en ny sorts relation växa fram, en relation byggd på genuin vilja att knyta an.
